Tornuret slog tio dofva slag — och skymningen smög snabbt sina skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log ofrivilligt. Det uttrycket var nog för att säga honom, att han måste stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast där, i hans famn, var hennes lycka.
Det knackade sakta på dörren.
— Hvem är det?
— Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst.
— Men, Hillevi då! — Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko fram. — Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla?
— Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef så rädd, för hon pekade på mig och sa’: »Lyd!» Och jag var ensam.
Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.
— Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon kan inte komma till dig.
Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar.
— Karna sa’, mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte vara ensam.