— Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du väl.
— Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars törs jag inte somna.
Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord, lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade. Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng, hvarefter hon ringde på Karna.
Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet. Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men det var så, att hon ...
Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.
Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet, lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med sin lilla hand inkrupen i moderns.
Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer. Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen. Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna, att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn.
Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, ett enda. Hur skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa.
Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då — då ... Hon hade visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne egentligen?
Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet, hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte — mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!»