Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande, skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta lifvet aldrig löser?

Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att ha vridits och sträckts i längtans marter:

»Min älskade!

Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag flugit mot dig i längtan.

Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk.

Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina tankar och min håg följa dig.

Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif?

Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig, var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås?

När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta, att hon fördes hem död — sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna, gärna gråta i saknad och sorg, men jag kan inte. Det är fruktansvärdt grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett uppenbart mord vore bättre.

Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i mitt hjärta — sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res ej från