Din Gunvor.»
Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran.
Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som myriader ädla stenar.
Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen.
— Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till grefven egenhändigt.
— Ja, grefvinnan!
Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor.
— Grefven hade rest redan i natt, sade hon.
— Hvart?
Nilla visste inte hans adress.