— Du frågade inte, när han skulle komma hem?
— Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ... att ...
— Nå, Mari?
— Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna.
— Då kommer han aldrig igen!
Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och brast i en skrämmande gråt.
Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen. Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig» kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser till henne, trodde inte Nilla.
Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund.
Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig med Mari.
— Hvad säger hon till det här, Mari?