— Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde jag väl få dem.
Nilla klippte med ögonen.
— Hvad ska’ hon me’ dom till?
Mari blef förvirrad.
— Jag ska’ — jag ska’ visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke’ om tocket.
— Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann’, som skulle ha ett godt öga te dom?
Mari rodnade och teg.
Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte, att »så’nt där fint folk inte va’ stort för mer än andra». Hon skulle visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers, när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar.
Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst smög sig ut.
*