Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra.
Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn. Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet.
Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon talade om denna »uselhet».
Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att hon själf stod oantastlig.
Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig hälsning till »stackars lilla Gunvor!»
Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det rungade.
— Hvar är du? röt han.
Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud.
— Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon.
— Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga besudlande af mitt namn.