Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade i så hög ton.
— Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem.
Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna.
— Slinka!
Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm.
Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med handen om den, stannade hon.
— Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket!
Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen. List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.
Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka tala vid honom?
— Haqvin!