— Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag köra ut dig ur mitt hus.
Hon rätade upp sig.
— Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord; du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller böner förmå något öfver mig.
Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske, då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt annat af hans blod. Och för resten — han unnade henne inte åt någon; hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det kunde inte hjälpas.
— Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt.
Nu skulle hon väl böja sig.
Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen.
— Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa.
— Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han.
— Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det därhän.