— Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.
— Och jag skall veta att hindra dig.
— Det kan du inte.
— Vi få väl se!
— Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du!
Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om sitt lif, och visst gällde det hennes lif — mera än det: hennes människorätt.
Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma:
— Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer, inte ställa till något spektakel för flickans skull ...
— Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.