— Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå från mitt barn?
— Det rör mig inte. Hon stannar här.
— Haqvin, du kan inte vara så grym!
— Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och skall lagen afgöra emellan oss, så får jag henne och inte du! En hustru, som förlöper man och hus!
Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke. All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet, oskyldigt barn afgjorde tre människors öde.
Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon sade:
— Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde.
TOLFTE KAPITLET.
Befrielse.
Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått, sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia. Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken det hvitt som en helgonlegend. Det måste vara så, för att dagens händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.
Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för att få veta sådant, och Bragehalls postväska var — figurligt taladt — alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick, hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.