Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.

Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor, som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom, som om han varit ett barn.

Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man, men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla honom tillbaka.

Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till scener, som skrämde hela huset.

Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.

Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt, att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst; hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada, unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med oändlig saknad och vemod.

I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner. Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation. Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde hon här få veta något om den älskade.

Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats; af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen vara Haqvin Brages hustru.

Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och frågade ångestfullt:

— Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?