— Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.
— Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?
— Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel. Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.
Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne, och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.
Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes stämma fick, när hon slutligen brådskande — ehuru hon trodde släpande långsamt — lät de instängda orden få luft och sade:
— Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?
Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån. Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.
Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.
— Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo, jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist. Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.
— Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?