— Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän, så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.
Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus, som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig, tätt intill hans öra:
— Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.
Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig uppenbarelse.
— Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en sträfsam, en målmedveten kamp.
— Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga fribytarkynnet.
— Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k. njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif — en annans, menar jag.
Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:
— Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt, att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.
— Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam — liksom på afstånd från — från andra.