Han log igen.
— Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!
— Ja, det har jag.
— Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu besvarar hans bref?
— Ja, hälsa honom!
Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam, veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.
Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.
Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet, men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa utbrott.
Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.
Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.