Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.
Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom, att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf dem människo- och individualitetsprägel.
Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför. En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i sällskapslifvet.
En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan Edelcrona med en fråga om Gunvor.
— Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?
— Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.
— Å, det ser inte så ut.
— Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. Hon generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin inklination — men detta blir naturligtvis oss emellan.
— Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en sådan! Och mannen är hygglig, säger friherrinnan?
— Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.