— Ja, det är sant, men ...
— Joo, det betyder mycket! Man får verkligen ha aktning för ett så gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.
Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon dock säga:
— Men han själf?
— Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för mycket, men jag frågar: Hvems är felet?
Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga ansiktet. Men — man fick ju taga seden dit man kom.
En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.
Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen, frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.
— Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.
Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll: