— Jag dansar själf med min hustru.
— Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att dansa.
— Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.
— Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona skrattande, men kom nu, go’ herrar.
— Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig, min gubbe?
— För att Edelcrona ska’ få henne; nej tack, han får allt slicka sig om mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts Gunvor spak som ett lamm.
Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast att låta honom hållas.
Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade sig.
Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo krampaktigt hårdt om stolens armstöd.
— Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng blodet för hennes öron och pulsarna bultade.