— Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom, Fagerlin!
— Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.
— Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.
— Jag dansar inte, upprepade hon lågt.
Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.
— Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:
— Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så tvinga mig inte att dansa nu.
Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att hålla sitt ord.
Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken att tvärt tystna.
Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.