Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.
Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika, lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor, etc. etc. i det oändliga.
Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda med sina stirrande, vidöppna ögon.
Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som kanske gått bort — hunnit utom räckhåll för all möjlighet till försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit hans sista.
När doktorn ändtligen kom — densamma som skött Haqvins farfar — gjorde han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin hälsa på sista tiden.
— Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn, jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet. Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.
Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit, uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot honom.
— Nå, sade hon långsamt.
— Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.
— Ögonblicklig död?