— Ja — inga plågor.
— Hvem vet det ...
Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog lugnande:
— Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta ...
— Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat — å, så gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om han bara fått hälsa till sitt barn.
— Ni tänker inte på er själf!
— Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna sakna dem som gått, men jag — hon andades tungt — jag kan endast tacka döden.
Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något. Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.
TRETTONDE KAPITLET.
I hans famn.
Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser också meddelade denna: