ERIC GYLDENLO.
GUNVOR BRAGE.
Rom.
Meddelas endast på detta sätt.
Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små, blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen. Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor, föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan med blommor.
Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna, vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här funnos åtskilliga instrument.
När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.
Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara välkommen igen.
Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot rutorna.
— Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.
— Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig, så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta’n var så stor, att man inte kunde hitta någonting där.