Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant svammel hade hon ej väntat sig.
*
Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k. förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder. Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.
En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det sannerligen inte fortfara.
Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.
Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.
— Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...
— Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan än grefvinnan om saken.
— Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?
— Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.