— Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.
— Får jag lof att tala rent ut?
— Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro. Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.
Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.
Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu ett och ett till.
Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste in hela bunten i sin skrifbordslåda.
— Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt. Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt säga till om det, förlåt mig!
— Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?
— Flera — det — det gör det väl knappt?
Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de skarpa, gråa ögonen och sade lugnt: