— Jo, det skulle jag tro.
Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.
Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts. Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad, tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.
Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.
— Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En lämnar dem till mig personligen och helst så, att — att det ej blir för mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka på — öfverinseendet på godset.
— Så — grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?
Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.
— Ja — det vill säga — vi ha inte talat närmare om det, men det faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om lördagskvällarna.
Herr Ens ansikte ljusnade.
— Det låter godt, sade han enkelt.