— Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu skola de ha sina rättigheter.
— Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.
— Men det är inte heller meningen, käre herr En.
— Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig, men bättre ett ord för tidigt än för sent.
Gunvor nickade.
— Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte, hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken, därför är jag kanske misstrogen, men ...
— Vi ska’ hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och — som jag i början nämnde — får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i allt, som gäller godsets angelägenheter.
— Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.
— Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.
— Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren erkännsamt.