— Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet, att ni ej slösar med beröm.
— Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.
— Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp — och — hon kämpade med sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka, nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med sänkt hufvud — var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka och erfarenhet.
— Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.
— Tack för det löftet!
Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet, som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en lindrig förkylning.
Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det, trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»
Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord, men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.
Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på dörren.
— Tar nådig grefvinnan emot?