Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.
— Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad jag tänkt på, Gunvor?
— En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!
Han kysste henne.
— Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din förvaltare.
— Han har gått nu.
— Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den mäktige mannen att förkunna?
Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.
Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:
— Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter; han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är för en tredje.