— Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.
— Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.
Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.
— Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på Bragehall; det har du lofvat.
— Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.
— Vi ska’ ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?
— Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.
— Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?
— Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.
— Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!