Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.
— Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka, allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen. Detta är lifvet, Gunvor.
Hon sträckte upp armarna mot honom.
— Ja, älskade, detta är lifvet — genom dig, sade hon entusiastiskt. Du har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet. Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.
— Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet. Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers namn. Hela orten skall med, du.
Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös brådska ut en låda.
— Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder, när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans låga, melodiska skratt.
— Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.
Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen mot det.
— Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?