— Ja.
— Och gamle doktorn, du?
— Ja.
— Vördig prosten och prostinnan, säg? — Men du hör ju inte på mig! Du ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?
— Å, ingenting — ingenting alls, Eric.
Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.
— Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som plågade dig?
— Nej, Eric, nej!
— Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.
— O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag — jag är så småsint, ser så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig hastigt ned och kysste hans hand.