— Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?
— Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning, och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.
*
Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han besvärades nu ofta af recidiv.
Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu funnos kvar efter den forna hamnen.
Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest inspirerade hon någonsin hört.
Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.
Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl. Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor, och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna, men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan, hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han teg.
Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla, men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk i en lång kedja:
»Holder du af mig,