holder jeg af dig
alle mine levedage.
Sommeren var kort,
græsset blegner bort,
kommer med vor leg tilbage.»
En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta, öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.
— Hvad ser du, Eric?
Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam. Han suckade.
— Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.
— I saknad?