— Nej — och ja.
— Hur skall jag tyda det?
Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för tung börda.
Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne. Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.
— Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.
— Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.
— Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man slutligen bort den.
— Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?
— Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken lifslång?
Hon gnolade sakta: