Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.
— God afton, Eric — och god natt. Vi få talas vid i morgon.
Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom honom.
— Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina armar, du, min egen älskade hustru!
Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot. Hon ryste.
— Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...
— Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?
— För din skull.
All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek, just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom, och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft, det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande, fattiga, rika — härliga lifvet.
— För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag, Gunvor, kan du neka?