Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.
— Eric, Eric, hvad jag älskar dig!
Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka, spetsprydda kudden.
Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han händerna för ansiktet.
— Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!
Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu, efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus.
Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon:
— Jag tog honom till mig, därför att han var din son.
Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande tillbedjan i denna blick.
— Gunvor — han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon — om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg blott, om du vill, att jag skall gå för alltid.