— Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt lif.
— Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig inte värdig!»?
— Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom.
Han reste sig och drog henne intill sig.
— Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske var det att uppsöka dig igen.
— Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och det gör mig så lycklig.
Han kysste hennes panna.
— Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt.
De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans tillfrisknande.
— Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric?