Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att presentera Gunvor i flera familjer.
— Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina äldsta vänner.
— Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor reserveradt.
Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna väninna.
Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande.
— Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag — pardon! — att han åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor.
— Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt.
— Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort. Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något samtalsämne.
— Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget skratt.
Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort.