Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit.
— Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som hastigast. Hon ser charmant bra ut.
— Ja — å, Eric — hon räckte honom handen öfver bordet — nu är jag rädd för det förflutna.
— Personifieradt af den vackra öfverstinnan? — Han log muntert och skakade pojkaktigt hennes hand. — Ja, hon är farlig, du!
— Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag är rädd. Ser du, jag kan aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan. Men du, du har ju lekt hela ditt lif.
— Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta, jag i lekens yra rispat.
— Eric!
Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas.
— Din skål, min skål, alla vackra flickors skål!
Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han serveten och kom fram till henne.