— Hvarför ser du spöken?
Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att han kunde blicka henne djupt in i ögonen.
— Därför att jag tror på dem — ibland, sade hon.
— Utan skäl.
— Hvem vet?
— Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron?
— Får du då aldrig nog af njutningar, Eric?
Han skrattade och satte sig på sin plats igen.
— Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade:
»Säg, blir ni då ej fullärd en gång?