Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» —
»Bah, detta för mig en småsak är;
jag konsten att lefva lär.»
När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så tokigt herrskap.
Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum.
Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda.
Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade tillställningar.
Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne, och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer.
Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen. Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af; några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade han lust att arbeta.
— Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende.