— Jag skall lära mig måla.
— Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa hem till Bragehall.
— Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå Saima Iilainens konst. Den är mästerlig.
— Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt.
— Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör, försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl inte begära.
— Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig?
— Då får jag väl blunda och kyssa minnet.
— Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt?
— Jag vet inte — och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån?
Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår.