— Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon stilla. Minns du alla dina planer?
— Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa!
Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med smekningar.
*
I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.
— Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester är ordet fritt.
— Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde, sade hon skrattande.
— Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte finner dig?
— Jo, troligen, men jag får löpa risken.
Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck — ett intet, som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig.