Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska, yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten djärf smaragdödla.
Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo masken, sade hon skrattande:
— Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga nalkas din svanehamm.
Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima, men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric, möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid fick, när han såg och hörde något vackert.
Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet.
— Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen dig, ma chère!
Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt, snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var för tidigt.
Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig henne, men dragit sig tillbaka igen.
Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När Gunvor passerade, hörde hon honom fråga:
— Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd.