Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om en dans.
Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande, lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet. Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i matsalen. Här var tomt och ganska svalt.
De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var — inte alls — vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric Gyldenlo.
Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap. Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar. Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet.
Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i Erics.
— Grefvinnan Gyldenlo!
Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst.
— Gunvor! — Eric reste sig. — Utan mask?
— Som du själf.
— Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin låga, mörka altstämma, en kanteleton också den.