— Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf.
— Gunvor! sade Eric varnande.
Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt grefvinnan, så stod hon afvaktande.
— Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en gift mans ömhetsbetygelser?
— Hvem jag är? — Saima knäppte sakta på instrumentet. — En finsk bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga.
— Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett allvarligt svar.
— När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric. Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede.
— Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu — så vänder jag aldrig åter.
— Du tar detta för tragiskt, vännen min!
— Välj!