— Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant.
Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande.
Eric räckte henne handen.
— Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli vildfåglar.
Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej, gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och rank.
— Gunvor, hur kunde du ...?
Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon skyldig.
— Den frågan återfaller på dig själf, Eric.
— Nej. Det var — simpelt af dig att rusa in här och ställa till en scen.
— Du anser det finare att bedraga sin hustru?