Nu log han öfverlägset, men vänligt.
— Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad? Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte?
— Nej.
— Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke?
— Jo — kanhända.
— Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag — han räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes motstånd ned på sitt knä — jag hör till dem, som frestas af ett eller annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant, när lifvet ändtligen släpper sitt offer.
— Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn.
— Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva. Försök minnas det till en annan gång.
— En annan gång? utbrast hon häftigt.
— Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse.