— Ja.
— Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort.
— Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ...
Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes strupe.
— Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. — Jag rår inte för, att — hon kom.
— Joppe Hartwigsen?
— Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan endast lyda hennes vink.
— Och det kallar du frihet?
Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna.
— Var det om frihet jag drömde? — jag vet inte längre! Allt går omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och drager.