— Så, Eric! — Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. — Låt mig nu öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare.
Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast efter läkare.
Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas, och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte hans första rediga blick Gunvor.
— Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt.
— Ja, Eric.
— Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade!
Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon.
— Tack — tack för god vakt, Gunvor!
Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig.
Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd; endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin.